Det råder i sverige en osäkerhet om huruvida det är gott att vara svensk. De allra flesta (eller snarare de som hörs mest) verkar mena att det bästa med att vara svensk är att vara osvensk. Den som skulle våga sig på att vara stolt över sin svenskhet målas med omedelbar verkan ut som främlingsfientlig och rasistisk… Som kontrast verkar det vara önskvärt att vara annat än svensk, det är därför alla möjliga grupperingar får statstöd för att bevara sina traditioner och språk, det är nämligen väldigt viktigt för immigranternas identitet att också fortsättningsvis vara allt annat än svenska.

Men svenskar är dom, eller blir fortare än kvickt, för det enda som är kvar av kvittering på att vara svensk om man inte vill spikas upp på konsensuskorset, är medborgarskapet. Till medborgarskapet ställs inga krav (nja,det gör det rent tekniskt) på svenskhet, eller vilja att bli en del av det samhälle man valt att bosätta sig i. Det finns några som menar att man borde ställa krav (utöver de tekniska) för att bli medborgare, men igen slår man dessa i huvudet med rasistargumentet.

Nå, mina tankar har en tid nu begrundat vad medborgarskap egentligen är och man kan ju ha olika uppfattning om det beroende på vad slags ideal som annars ledsagar en på livets väg, men utifrån mina idéer är medborgarskapet en gemenskap, och för nyanlända också en lojalitetsförklaring. Nationer med mer än några år på nacken borde kunna ställa krav på nyanlända om lojalitet ”för kung och fosterland”, som man skulle uttryckt sig i gammla dagar, där borde kunna ställas krav språkliga färdigheter, där borde ställas krav på basala kunskaper i rättsliga frågor osv. Medborgarskapet borde kopplas till någon form för ”körkortsprov”, i det minsta skulle ett sådant prov i alla fall visa om där ens finns en vilja att bli ”svensk”.

Men så är det nu inte i sverige, inte som jag uppfattar det lite från sidolinjen. En bra svensk skriker sig hes på barrikaderna om kreti-å-pletis rätt till självständighet i alla världens hörn, men varje gång någon talar om svenskhet skräms det till tystnad och hyttes med nävarna.

Nu är jag ju svensk medborgare, och håller hårt fast vid vår historia från stormaktstiden in i folkhems-sverige, kanske förskönar jag det svenska samförståndet och den välsmorda byråkratin (en av världens bästa), och jag vill gärna fortsätta ”gå i stora skor”, men i de svenska galoscherna snubblar man lätt och jag känner mig lite som en… Tja, en clown ?