Man kan fråga sig (Jag har frågat mig själv, både djupt och eftertänksamt) varför man önskar bli medborgare i annat land. Någonstans i mitt konservativa hjärta är just medborgarskapet det mest grundläggande identitetsbeviset, i alla fall för oss medborgare i länder där tillhörigheten inte kan tas ifrån oss – vad som än händer har man ett tillhörsförhållande som är absolut, inte ens staten (den förskräcklige !) kan ta det ifrån oss ! Ja, medborgarskapet är en slags helig ”trygghetsko” som man värnar högre än något annat, det är rättigheter och skyldigheter i en slags gemenskap som som är okränkbar.

Varför skulle man då önska ett annat ? Jo, där finns många skäl till att byta, inte så uppenbara för oss som växt upp i trygghet, men mången flykting kan säkert intyga en innerlig önskan att säkra sig själv och sin familj ett tillhörsförhållande, gärna samman med de rättigheter som vi finner så självklara i våra västliga demokratier – rösträtt, rättssäkerhet, ”lika för alla” osv… Här ifrågasätter man inte önskan om medborgarskap. Att svenskar, eller andra nordiska medborgare, byter medborgarskap är däremot (sannolikt, jag har inga siffror att hänvisa till) ovanligt – där finns ju inga reella skäl ? Inom norden är det i praktiken endast rösträtten som är en smula förringad, inom EU har vi numera rätta att jobba och bo i en nästan nordisk tradition, och om någon märklighet skulle inträffa kan man ju alltid ”vända hem” ?!

Vad skäl finns det då andra platser i världen för en nordisk medborgare att ta steget från trygghet in i något nytt ? Tja, de som flyttar till t.ex. nordamerika eller Australien kan finna skäl att faktiskt överväga annat medborgarskap – här har man ju inte de rättigheter vi vant oss till inom norden, och nu EU. Fortfarande kan man nog anta att valet är svårt, lite av en slags rädsla, man vet vad man har men inte vad man får. Min tanke är att det i sista änden handlar om en slags lojalitetsförklaring, jag är inte tvungen att bli dansk, fördelarna är minimala, och så som den ekonomiska utvecklingen ter sig kan jag ana att jag om några år kan stå mindre trygg än som svensk. Men, och det här viktigt, jag har mitt liv i Danmark, familj, jobb, öklubb osv., ja – mitt liv, och det är här jag känner mig hemma. I sådan grad att min lojalitet befinner sig här framför de nationalromatiska idéer i Heidenstamsk anda som snart är det sista som jag finner övertygande med sverige.

Här i Danmark är det inte fult att vara dansk, jag gillar det och vill gärna (så gott jag nu kan, man kan aldrig ”bli” helt dansk) vara en del av detta, jag vill ha en identitet som är en del av en gemenskap större än något annat, och det är det man är bra på här – lite flaggviftande, lite ”stamtänkande” och en öppenhet som som förvånar en smula. Ja, förvånar, för jante-lagen finns här också, misstänksamheten, avundsjukan – men man hymlar inte med den ! Hårda ord och fördommar är en del av vardagen alla ställen, men här vågar man konfrontera dessa med samtal och dialog, det är det jag vill vara en del av. Och det stekta fläsket med persiljesås – det är i sig skäl att vilja vara dansk !

Med det sagt, jag är nu helt officiellt dansk medborgare och kan nu tillåta mig att bli riktigt gnällig när jag anser det passande !
(Jag beställde en pizza till middag, innan jag öppnade posten – hade jag fått beskedet om ”indfødsret” innan maten var beställd skulle middagen nog sett annorlunda ut, men en lite flagga hittade vi, och en pizza kan väl nästan ersätta en tårta, även om den nu inte är särskilt dansk ?)